Som enda medieaktör sedan den pågående mediegranskningen startade i slutet av januari har Epoch Times gjort en längre intervju med Allras grundare och koncernchef Alexander Ernstberger. Nu publiceras en artikelserie där han ger sin syn på medias, myndigheters och politikers agerande. Här återges första artikeln i serien. Läs kommande artiklar på Epoch Times.

Del 1, del 2 och del 3.

Epoch Times 2017-03-30

Ett av de mest omskrivna företagen i Sverige just nu är fondbolaget Allra, som pekats ut som ett skandalbolag som lurar pensionsspararna. En person som hörts förvånansvärt lite i rapporteringen är dock Allras grundare och koncernchef Alexander Ernstberger. I en längre intervju med Epoch Times ger han nu sin syn på medias, myndigheters och politikers agerande – en lägesrapport inifrån ett drev.

Drev. Ordet frammanar bilder av politiker under belägring i sina egna hem, som kikar ut på pressuppbådet bakom gardinen. Laila Freivalds som säger ”ni borde skämmas!” till reportrarna och drar igen dörren framför dem. Det är nog inte missvisande att säga att den finansiella koncernen Allra just nu befinner sig i ett drev. Sedan Svenska Dagbladet började granska deras verksamhet i slutet av januari, har det hela steg för steg eskalerat till stormstyrka, där de flesta större medier hakat på, den planerade börsintroduktionen stoppats, personer i koncernens ledning polisanmälts, pensionsmyndigheten försökt kasta ut dem ur premiepensionssystemet och ledande svenska politiker tagit till brösttoner om ”Allraskandalen” i SVT.

Man skulle kunna föreställa sig att mannen mitt i alltihop, den blott snart 31-årige koncernchefen Alexander Ernstberger, skulle vara ett jagat villebråd som kommunicerar genom sina advokater och gömmer sig bakom stängsel i en lyxvilla någonstans. Den bilden visar sig vara ungefär så långt från verkligheten man kan komma. Epoch Times hade inga problem att på kort varsel få till en längre intervju med Ernstberger, som i en dryg timme pratar avslappnat och öppenhjärtigt om situationen han och företaget befinner sig i. Dessutom, visar det sig, är övriga medier rätt ointresserade av att prata med honom.

– Folk har inte hört av sig. Sara Bränström skrev ett porträtt i Svenska Dagbladet, men hon frågade mig inte om ett enda citat. Ändå skrev hon ett helt uppslag om mig som person, säger Ernstberger.

Det ska visa sig att det här inte är det enda som känns lite udda i historien kring Allra just nu. Låt oss dock börja med en liten disclaimer: Det här är inte ett försök att granska varken sakförhållanden kring Allra eller myndigheters, politikers eller mediers roll i den här pågående historien. För dem som vill sätta sig in mer i båda sidor av saken rekommenderar vi exempelvis SvD:s digra rapportering, samt Allras egen information och bemötanden som fortlöpande publiceras på sajten Allra inifrån.

Vår artikelserie är helt baserad på intervjun med Alexander Ernstberger, helt enkelt av det skälet att ingen, trots de åtskilliga spaltmeter som skrivits hittills om Allra, verkar ha intresserat sig särskilt mycket för hans version.

Det sägs ju att det är lugnt i stormens öga, och på Allras kontor på Sveavägen i Stockholm ligger ingen känsla av panik eller skandal i luften. Stämningen är lugn och vänlig, folk kommer och går, och det enda som larmar lite diskret är kaffemaskinen. Alexander Ernstberger själv ger ett nästan förbluffande samlat intryck, trots att han sedan en längre tid jobbar dygnet runt för att hantera den uppkomna situationen, samtidigt med koncernens vanliga drift.

– Varje dag har varit lite som ett kinder-ägg! Man vet inte riktigt vad det bjuds på för överraskning. Oftast är det något dåligt i ägget, konstaterar han.

Om Ernstberger är skyldig till det han anklagas för borde han känna sig utsatt. Om han är oskyldig skulle han med all rätt kunna känna sig ganska bitter. Men om han hyser några sådana känslor håller han dem för sig själv. Han talar med den stillsamma övertygelsen hos någon som känner sig säker på att han har rätt i sak, och att sanningen – såsom han ser den – kommer att komma fram. Gång på gång för han tillbaka samtalet till sakfrågan, och behovet av att försöka skilja den från ett opinionsmässigt drev, som han menar fått helt egna fötter och växt till ett hot mot hela Allras verksamhet.

När man ser alla inramade priser och certifikat i receptionen på Allras kontor är det lite svårt att få ihop det med bilden av ett oseriöst ”skandalföretag”. Ernstberger själv konstaterar att Allra är inne på sitt tionde verksamhetsår och aldrig haft problem med myndigheterna eller fått några sanktioner riktade mot sig. De har ”inte haft många klagomål och haft högt kundbetyg”, säger han. En tvist med konsumentverket 2013-2014 skapade en del rubriker, men slutklämmen – att konsumentverket förlorade och Allra tilldömdes skadestånd – gick nog de flesta förbi.

Så varför hamnade Allra i sökljuset just nu? Ernstberger har sina teorier.

– Det är vår, och nu under våren skickas de orangea kuverten ut, och på alla löpsedlar står det om pensionen: ”De här ska du välja”, ”Det här ska du akta dig för”, ”Här är knepen”. Det är ett hett ämne, särskilt så här års, säger Ernstberger.

Till det ska läggas att premiepensionssystemet är en konstant het politisk potatis. Regeringen vill lägga ner eller förstatliga den, medan de borgerliga generellt tycker systemet är bra, och rentav vill öppna upp fler former. Skandalen med Falcon Funds är i färskt minne och används som slagträ i debatten, men en fluga gör som bekant ingen sommar. Kanske, om man tänker lite konspiratoriskt, var manegen krattad för en till ”skandal”?

Kortfattat kan man säga att blåsvädret kring Allra började med medial kritik mot pensionsfondverksamheten, att det var för dålig avkastning. Därefter växlade det till att avgifterna var för höga, och sedan började anklagelser komma om ”hemliga bolag i skatteparadis” gällande koncernens kapitalmarknadsbolag i Dubai och fondbolaget i Luxemburg. Det var där någonstans, säger Ernstberger, som han började känna att det här inte bara var någon vanlig kritik.

– När man verkligen frångår sanningen så mycket och drar så stora växlar på informationen, då märker man att de dels gör det för att skapa ett nyhetsvärde, och så peggar man upp för nästa ”avslöjande”.

Ernstberger säger att han välkomnar kritik och granskning i media, och att det är något helt normalt i den bransch han befinner sig. Han menar att Allra bemött samtliga anklagelser i sak. Avkastningen är inte ”usel” (genomsnittlig årlig avkastning på 8 procent), och de ursprungliga jämförelserna med rena aktiefonder var orättvisa, eftersom Allra då bara hade haft rena aktiefonder i ett och ett halvt år, innan dess var det blandfonder.

Inte heller är avgifterna värst höga, utan de är 14 procent billigare än genomsnittet i premiepensionssystemet, säger han. Bolagen i Luxemburg och Dubai är inte det minsta hemliga, och det är inga skatteparadis-upplägg; Luxemburg har högre bolagsskatt än Sverige, och Dubai-bolaget ägs av ett svenskt företag som betalar bolagsskatt i Sverige för all vinst som uppstår där.

Inget av det här har dock fått något medialt genomslag. I stället har den ständigt växande mängden kritiska artiklar lett till att såväl personal, myndigheter, nytillträdda styrelseledamöter, kunder och samarbetspartners allt mer börjat dra öronen åt sig, vilket i sin tur genererat ytterligare negativa artiklar, vilka försämrat stämningen ytterligare och fått praktiska konsekvenser för verksamheten. På så vis eldar drevet på sig självt, och ”krisen” får karaktär av en självuppfyllande profetia.

– Fram till och med i dag finns ingen faktamässig skandal. Skandalen är i stället sättet man framställer bolaget på, och hur man liksom spinner det vidare, säger Ernstberger.

– Hade vi inte kämpat emot hade vi nog varit nedslagna för länge sedan.

Men inte ens det som får betecknas som Allras första seger i kampen för överlevnad – kammarrättens beslut att stoppa Pensionsmyndighetens försök att kasta ut bolaget ur PPM-systemet och tvångssälja alla kundernas fonder – justerade mediebilden av ”skandal”. I stället var den allmänna vinkeln nu att Allra krasst försöker hålla spararnas pengar som gisslan för sin egen överlevnads skull.

– Det är en sak att vara rak i kommunikation både när det går bra och dåligt, en annan sak är ju mobbning. När det hela tiden bara är det negativa, att man vinklar till och med ett positivt, transparent beslut där det påvisas vad myndigheten begått för fel, till att ”nu gör Allra fel igen”, vad ska vi då kunna göra för att rentvå oss? Det finns ingenting.

Utan överord kan man konstatera att mediebilden som målats upp av Allra och Ernstberger inte har varit nådig: ”Cynism i sin renaste form”, ”oseriös aktör som skadar… spararnas pensioner”, ”mjölkar sparare på pengar”, ”skamlöst rofferi”, ”bondfångarsyndikat”, ”utsugningsverksamhet” – och detta var bara ett litet axplock från SvD Näringsliv; många andra medier har sällat sig till kören. Ernstberger har karikerats som en skamlös stekare av självaste satir-institutionen Jan Berglin.

Hur känns sådant, rent personligt?

– Ja, de är fyndiga, småler Ernstberger. Sedan blir han allvarligare.

– Det är så klart jättetråkigt. Även personliga vinklar, som huset [Ernstbergers husköp som uppmärksammats i vissa medier]. Man kan tycka vad man vill om det, men de kopplingar man gör är helt felaktiga… att jag stulit från pensionärer och gått och köpt ett hus. Det är så klart inte sant. Jag har bolån som alla andra, jag har köpt ett dyrt hus! Jag har jobbat i tio år typ dygnet runt, och vi har 300 anställda och har gjort bra resultat de senaste åren och har nöjda kunder. Det är grunden.

Så här långt in kan man ju stanna upp och konstatera att gemene man kanske inte bryr sig så himla mycket om hur en mångmiljonär känner inför att hängas ut i media. Och det är inte heller den hårda kärnan i den här historien.

För hur det än känns att hamna i en sådan här medial spärreld, så är det ju rent tekniskt inte den som hotar att stjälpa Allra som företag eller att sätta Alexander Ernstberger bakom galler. De hoten kommer från Pensionsmyndighetens agerande mot Allra, respektive den förundersökning som Ekobrottsmyndigheten inlett om grov trolöshet mot huvudman, mot bland annat Ernstberger, som ett resultat av två separata anmälningar.

Även när det gäller dessa saker visar det sig dock finnas betydligt mer i den här historien än vad som synts i löpsedlarna. Om detta handlar den andra delen i den här artikelserien, som kommer i morgon.